Mauritz Karström

29.11 2008 - 11.1 2009




Mauritz Karström var en särling och outsider i svenskt kulturliv. Diagnostiserad med schizofreni var måleriet för honom att besvärja ångesten, men också att hylla livet.

Folke Edwards beskriver målaren Mauritz på ett mycket starkt sätt i boken Mauritz Karström - Målningar från 1999:
”Mauritz Karström är nära sitt undermedvetna. Redan hans utställning 1997, när han gick ut Konsthögskolan Valand, visade han vilken unik målarbegåvning han är. För Mauritz är att måla först och sist att leva. Utan några förutfattade meningar utgår han enbart från sin intuitiva känsla. Han målar utan skyddsnät. Varför det blir som det blir vet han lika lite som någon av oss.
Det enda som är säkert är att målandet för honom är existentiellt nödvändigt. Lika nödvändigt som att hjärta och lungor fungerar. Vad som är bra och mindre bra kan varken han eller vi vara säkra på. Eftersom han inte följer några recept eller regler utan bara sitt eget inre. Målandet som en besvärjelse, ett sätt att hålla "onda" andar på avstånd. Eller som en dröm om ett liv i gränslöst sinnesrus. Det han gör är sällan vackert i vanlig mening. Det är snarast oroande och uppfordrande på det sätt som bara en människa nära sitt undermedvetna kan vara oroande och uppfordrande.”

Mauritz dog 2005, endast 43 år gammal. Denna utställning är en retrospektiv hyllning som görs i nära samarbete med Mauritz bror, Christer Karström och mor, Helli Karström.

BACK